CIGARRPRAT
Första sidan | Ny tråd | Carlscorona Cigarrklubb | Om forumet | Nollställ alla N
CIGARRPRAT
Första sidan | Ny tråd | Carlscorona Cigarrklubb | Om forumet | Nollställ alla N
| Ämne: | Ett stort tack.... |
| Skrivet av: | Martin Nilsson |
| Tid: | 2007-12-25 14:16:40 |
|
Kära vänner, L.S., Inte kunde jag förutsäga vilken oväntad men i sanning ovärderlig respons mitt inlägg fick. Jag ber att uppriktig få tacka alla som uttryckt de bästa önskningar i min riktning rörande mitt välbefinnande i allmänhet samt tillfrisknande och råd i synnerhet. Eftersom min blygsamma presens här tycks oväntat uppskattat, kan jag ju kosta på mig att dra hela historien och således även klar göra varför jag handlar/de som jag gör/gjort. I söndagsmorse stod jag snortidigt (08:30) på den närmast belägna golfbanan för att försöka sätta åt min ytterst trevlige men stundom storvulne granne och dennes bekant. Vi fick starttid 08:45 men bestämde oss för att slå en spann bollar på driving rangen först så en spann hämtades i all hast och då det var frost (-2 C) bar det sig inte bättre än att jag frös fast med fingertoppen i spannhandtaget, slet loss en bit hud och sölade sedan ovetandes ner min driver. Efter plåster från caddiemastern kunde vi starta och jag kände migränet sätta in alldeles jävelstyggt. Som förväntat gick de första tre hålen alldeles åt helvete och jag fann det för gott att sätta fyr på den första cigarren, en Bolivar Royal Corona, och kände i anslutning c:a en kvart in på cigarren en helvetes ”aura” från migränet göra sig gällande samt gjorde att jag hade svårt att se klart var jag skulle slå. Efter att ha avslutat rundan på ett speltekniskt vämjeligt uselt sätt – men cigarrtekniskt lysande (en halv AT och en MC2) , åkte jag hem och vilade mig eftersom jag mådde som en röv, ovilligt sodomerad av en hord homofila kosacker. När ”auran” från migränet inte släppt på tisdagsmorgonen, kändes det korrekt att uppsöka min livmedikus som förvisso fann 07:15 lite tidigt men efter en kort förklaring från min sida genast remitterade mig till ögonläkaren i ett närbeläget sjukhus. Sist jag hade med denna ögonklinik att skaffa tog det 1.5 månad innan jag var välkommen, men denna gång tryckte min husläkare ett kuvert i näven på mig med några rader krafsade på framsidan, vilka jag självfallet inte kunde undgå att läsa: ”Spoedgeval – hij moet voor” = nödfall, han måste gå före. Samtidigt urskuldade han sig med att han på grund av den arla morgonstunden inte kunde ringa och bereda väg för min ankomst. Lätt svettig och nervös äntrades sjukhuset och efter att direkt blivit undersökt av en tekniker som kollade av synfält och skvätte en massa vätska och kräm i mina ögon, gloddes det skarpt från alla kanter till dess att han var tillfredsställd. Efter att ha frågat tre gånger om jag verkligen hade samma syndefekter på bägge ögonen och på samma plats – med konstant samma svar: ”ja”, blev jag omgående inföst till ögonläkarinnan som efter att ha glott sig slapp och trött – halvvägs avbruten av en viss fru de Vries, som fann att hon nu hade väntat länge nog och började munhuggas med doktorinnan, allt medans jag satt med nosen i ett veritabelt kanonrör – blev jag ombedd att vänta utanför emedan hon kontaktade en neurolog som kunde skärskåda mig snarast. För de som inte är så insatta i det holländska socialförsäkringssystemet kan förtäljas att fenomenet att på en och samma dag får tid hos både allmänläkare och specialist, är något som praktiskt taget aldrig inträffar och att man dagen efter ytterligare remitteras till en annan specialist är i sanning ett unikum. Att jag dagen därpå rökte en Cohiba Siglo I i bilen på väg till denne neurolog är därför inte så märkligt, men att jag stormade in på hans kontor med cigarraromen hängande i kläderna, som sen fick plockas av för undersökningen, gav väl i och gör sig ett mindre lyckat intryck med tanke på den framtida konsumtionen av de väldoftande tobaksbladen men det visste jag inte då ty min cigarrkonsumtion kommenterades inte nämnvärt och jag fick intrycket av att det inte var så betydelsefullt samt prisade min lycka med en holländsk Olifant Matelief på väg hem, asnöjd över att ha råkat finna en så sympatisk hedersman i min neurolog. Glädjen visade sig dock kortvarig då jag ytterligare en dag senare, efter utförd synfälts- och MRI-undersökning, äntrade konsultationskontoret hos denne medicinare (med hustrun i släptåg) och fick förevisat mig resultaten från de tidigare på dagen utförda undersökningarna. Dessvärre påvisades en ansenlig plätt som var alldeles vit i det i övrigt mörka området som kontituerade min hjärna i genomskärning, närmare bestämt i det området som sköter om synöverföringen. Rädd som Hiawatas kanin med pilbåge i hand, kom så dödsstöten i det att min hustru hörde sig för hur jag bäst kunde tackla den uppkomna situationen och fick följande respons på sin fråga: ”Tja, din man kan ju börja med att lägga av med cigarrökningen och för kolesterolvärdenas skull bör han snarast sluta med sin Fett- och proteindiet.”. O skada, o dysterhet! Min värld rämnade och hade jag tillhört de starkt troende skulle jag ropat ”Herre, varför har du övergivit mig” för full hals. Istället satt jag tyst och försökta kontemplera effekterna av det han just sagt och när den kvacksalvande rövkanaljen åter tog till orda körde han ytterligare en spik i kistan i det att han vädrade diagnosen hjärninfarkts följder på mitt dagliga leverne och då i synnerthet vad det beträffade framförandet av mitt favoritfortskaffningsmedel, bil. ”Jaaaa [konstpaus för att verifiera att jag följde och andaktsfullt lyssnade till dennes dilerumtankegång], då en hjärninfarkt konstaterats är det erforderligt att informera RDW [den holländska statliga instans som bl.a. sköter utgivandet och indragandet av körkort] så att dessa kan infordra ert körkort för de kommande 6 månaderna.”, varvid jag med ett välelokvent men ohejdat ”Godverdomme”” - ett holländskt kraftuttryck (direkt översatt: Gud fördöme [mig], jmfr. helvetesjävlar) som jag lagt mig till med – tände till och pekade på det faktum att jag för det första kört fram och tillbaka till sjukhuset hela veckan utan ett uns besvär samt att man dessutom inte kunde skönja ett dugg synnedsättning i synfältsundersökningen (som för oväntat positivt ut i min fördel) samt att med tanke på att vi hade tre barn under 6 år, var en dylik diagnos inte bara opraktiskt utan för oss en ren och skär logistisk katastrof. När den arschlesarrogante fuskmagnetisören fått fundera lite tycktes han ta reson och proklamerade sedan att eftersom man mycket riktigt inte kunnat fastställa en objektiv synförsämring och det ju dock skulle få lite för långtgående konsekvenser, kunde han sträcka sig till att ställa diagnosen TIA - Transitorisk ischemisk attack1, vilket inte påbjöd någon anmälan till de myndigheter som annars skulle kräva mitt körkort. Osäker på huruvuda jag borde tacka honom eller slå denne Hins budbärare på käften, avbröts min fundering av att hyenan i människohamn drog i ytterligare en spik i den tidigare omnämnda kistan i det att han med faderligt (även om han maximalt passerat de 45) spelat allvar lät veta att skidåkning i sig inte är något problem, men att köra bil till Österrike, vilket skulle företas några dagar senare, var han ”benägen att förbjuda mig”. Ilsken som en trampad iller, menade jag att förbud lät konstigt eftersom jag nu enkom kunde konstatera mig ha fått TIA, vilket styrktes av synfältsundersökningen tidigare på dagen. Den liderlige morfinisten drog då till med ett riktigt förnärmande hånflin och pekade visande på sin dataskärm där MRI-fotona fortfarande stod till allmänt beskådande och tillade att med en dylik synlig infarkt var det nog bättre att hustrun körde om jag framhärdade i skidåkningshänseende – insinuerande att framhärdande av bilkörning mot österns rike nog skulle kunna ändra diagnosen. Som en spark i röven av en myggjagarklädd sko log självbefläckaren menande mot min hustru och slängde sista dropparna av etterbägaren i mitt anlete: ”Ja, bilkörning vill jag inte veta av innan ni kommit på återbesök i mitten på januari”. Mitt undermedvetna registrerade min hustrus försäkran, min Nemisis gentemot, att så inte heller skulle ske och som en bräckt man stapplade jag ut till bilen där min ehuru välmenta men obevekliga hustru insisterade på bilnycklarna, trots att det var jag som två timmar tidigare parkerat bilen där den stod. På väg hem kontemplerades vem jag skulle skänka min blygsamma mängd cigarrer till nu när jag inte själv kunde njuta av dem. En lösning vore att ge dem till min son när han blir gammal nog, men risken finns att min hustru som uppenbarligen chockades mer en undertecknad av historien nog lägger in ett odiskutabelt veto mot något sådant. Emellertid har jag gott om tid att fundera över detta lyxproblem. Detta var vad som drabbat mig sen förra veckan i ett kort sammandrag. Hoppas ingen av eder finner er själva i en snarlik situation. Nu kommer jag att flyga till Österrike istället och kommer därav inte att kunna reagera här om någon mot förmodan finner det för gott att kommentera mitt inlägg. Till Österrike utan rök - all dressed up and nowhere to go...  - det är tamifan som om ödet urinerar mig fakt i synen. Hur som helst önskar jag alla här ett förträffligt nyårsfirande och ett skönt och lätjefyllt 2008 (jadå, med många goda cigarrer). Hjärtliga hälsningar, Martin |